Mitt liv är slut. Nej, jag är inte död eller ens döende, i alla fall inte mer än vi, allihop, från den dagen vi föds. Faktiskt, beroende på hur man definierar "leva" kanske jag kommer att finnas här i väldigt många år. Olyckligtvis brukar vi ha väldigt långa "liv" i vår familj.
Det jag menar är att varje litet hopp jag kan ha haft om att få ut något av livet är borta. Jag borde ju ha förstått tidigare. Some den kloka lilla grodan borde jag ha gett upp och drunknat. Den dumma grodan vinner, någon räddar honom. Ingen kommer att rädda mig och jag vill faktiskt inte bli räddad av någon annan. Om jag inte kan rädda mig själv, vill jag inte bli räddad. Och det kan jag inte. Så, som jag sa, det är slut nu.
Du kanske undrar vad som har ändrat sig sen igår kväll. Jo, på ett sätt har en massa saker ändrats. Det verkar som jag kommer att sitta fast i det här helvetet där jag "bor" -antagligen hela "livet". Min enda chans att komma härifrån har just försvunnit. Jag kan inte berätta vad som har hänt, det gör mig fortfarande för ledsen. Jag vet inte ens alla omständigheterna. Antagligen kommer jag inte att vilja veta.
För det andra, jag har fått andra dåliga nyheter. Jag kan inte berätta vad det gäller heller. Du skulle antagligen inte förstå. Det var i alla fall det enda jag hade kvar att hoppas på, förutom att komma härifrån.
Nu är det dags att inse fakta. Jag kommer aldrig att lyckas med någonting. Det skulle jag ha fattat för länge sen. Jag har misslyckats i fler år än jag vill minnas. Sanningen är att jag aldrig har lyckats med någonting sen jag slutade skolan.
Dags att ge upp. Dags att sluta försöka. Varför ska jag utsätta mig för alla besvikelser när det är uppenbart att inget någonsin kommer att gå? Varje gång jag tillåter mig att hoppas, krossas de förhoppningarna, förr eller senare.
Den här gången borde jag vara smart och sluta. Sluta försöka, sluta hoppas, sluta lida. Fast det där sista kommer inte att gå. När jag ser på andra runtom kring mig, kommer de oundvikliga jämförelserna att dyka upp. Varför har hon lyckats i livet, när jag inte har det?
Självklart är det bara mitt eget fel. Jag är född sån här. Programmerad för att misslyckas ända sen födseln. Jag har försökt så mycket som jag har kunnat. Så mycket som jag har klarat av. Vilket grymt skämt.
Jag läste någonstans att vi, mänskligheten, jorden, universum, kanske bara är en enda stor simulation, skapad av några oerhört avancerade varelser. I så fall måste de ha gjort det enbart av elakhet. Verkar inte allt vara bara ett enda, stort, grymt, sadistiskt skämt?
Så nu är det dags. Dags att bli smart. Dags att äntligen lära mig något av mitt liv och ta konsekvenserna av det. Kanske kommer det att göra lite mindre ont om jag slutar försöka.
Jag hittade de här på YouTube och kunde inte välja mellan dem. Är han inte snygg?
Gulliga fanvideor som bygger på en lika gullig kortfilm som jag såg för några år sen. De här killarna var mer eller mindre nybörjare, men ändå gjorde de ett så jättebra jobb. Imponerande.
Det konstiga är att jag vet att jag har sett den blonda killen någonstans på riktigt. Kan bara inte komma på var, men jag är säker på att jag kände igen honom så fort jag såg honom i filmen. Ja, ja, jag antar att inte alla mysterier kan bli lösta.I
Titta på den här fanvideon. Till och med vid hans ålder är han bara så snygg.
Den här handlar också om Boromir och Faramir.
Jag hittade den här underbara Sagan om ringen-fanvideon om bröderna Boromir och Faramir.
Den här handlar också om Stefan/Linda.
Jag hittade den här på YouTube (var annars?) och jag gillade den verkligen.
Om någon skulle vilja veta mer om mig, får ni väldigt gärna besöka min andra hemsida. Den handlar mer om djur, veganism, språk och historia än Fandombloggen, men självklart också om böcker och om att skriva.
